jag är bibliotekarie och jag kan inte hålla käft. det är kroniskt, i alla fall det sistnämnda, och kombinationen av de två resulterar då och då i debattinlägg som detta. gott så.
det är kallt. nitton minus och till och med i ödlornas ökenbunkar sjunker temperaturen. men det finns i alla fall alltid vägar ut. och in. böckerna, musiken.
Ibland är jag rädd att det ska komma arga mail eller att jag ska uteslutas ur den kulturjournalistiska gosekretsen. Samtidigt längtar jag inte efter något annat. Så tänker jag när jag skriver saker som denna i alla fall, recensionen av Lena Kallenbergs Södermorsor. Jag tyckte mycket om den, modet och ljuset, och det tog mig lång tid att både läsa och skriva. Ovanligt.
idag var jag, kameran och hunden på landet hos vännen Elsa. jag saknar lantlivet intensivt just dagar som denna och vet att den här flytten var den första i riktning bort från stan. och hos Elsa: mörkerpromenader genom orörd snö, varmt kaffe vid kakelugnen. tystnaden. den är på ett annat sätt än i stan även om här är lugnt. platsen mellan tystnad och ljudlöshet som bara existerar på landet.
det snöar intensivt denna helg. vi sätter oss i trappan och lever inomhuslivet.
om kvällarna broderar jag. här mitt första projekt: en fågel gjord på tyg och av garn från Hemslöjden Kronoberg som alltid bistår med material och - inte minst - inspiration.
aldrig vet jag vilken veckodag det är, men vi landar i vinet och bokhyllorna ibland. de står ju där varje dag men då och då breder de ut sig som ett nytt landskap och det går alltid att dansa även om det är en måndag.
det är jämngrått idag, alltsammans. jag och hector var i skogen och fann en veritabel trädkyrkogård. jag tyckte att det passade stämningen idag när j åkt till riga på jobb.
hector var dock inte säker på att de nedsågade övervuxna träden verkligen var döda så han satte igång att behandla dem med sina super-zombie-dödar-käkar. mer konstruktivt blev det först när jag gömde godis i (levande) stammar.
min senaste teknikförälskelse: ett ordentligt skarpt objektiv som är ljuskänsligt nog att kvala in som standardglugg nu när det nästan aldrig är ljust.
här demonstrerar tesla-goethe-rorschach, nyaste projektet, den minimala skärpedjupet.
jag recenserar då och då skönlitteratur och lyrik för Gefle Dagblad. tanken är att texter som de också ska få plats här, så: varsågoda. mer kommer, nyare.
det är svårt att veta när det är dags: att vända hem, att gå tillbaka. att kalla något färdigt. jag har alltid många projekt att arbeta med och sällan känner jag någon lust att slutföra eller leta efter det sista, det som sätter punkt. det är vad det är och jag vet att jag kan ändra det.
när det är dags.
det här är i alla fall en högst ofärdig akvarell, påbörjad igår. arbetsrummet var bara ett fort i tempelstorlek i mitt sinne, jag målar med pappret på ena stapeln av garnkartonger och vattnet och färgen på andra. flyttar mig allt eftersom glödlamporna går sönder, lyfter skärmar för att få ljus.